I Telegrafgalleriet

Min årliga ‘tvångssemester’ är över nu, set vill säga jag är klar med att sitta som gallerivakt för utställningen Funderar med Furor i Telegrafgalleriet på Stora Räntan. I år har vädret varit härligt, varmt och soligt. Gässen och måsarna och de andra häckande fåglarna har lugnat sig; de flesta bona är tomma och fågelungarna är tillräckligt stora för att försöka undvika människor och rovdjur. Det har varit rätt många besökare vissa dagar, som Helsingforsdagen den 12 juni, medan andra dagar varit väldigt lugna. Såna dagar har jag suttit vid min dator i köket eller vandrat på sluttningarna och njutit av känslan av fritid.

Beträffande själva utställningen jag också rätt nöjd. Den presenteras på en egen RC -sida. Utställningen är enkel, bestående av två projektioner, två arbeten eller snarare ett arbete och en serie arbeten, With the Reclining Pine 1-12, eller Med den lutande tallen. Den första, The Pine in the Park with 2-3-1, eller Tallen i Parken med 2-3-1, ett konstigt namn, det måste medges, är en grov time-lapse video (23 min) med tre små bilder av mig poserande i förhållande till tallen insatta i en större bild av tallen. Den är projicerad som en förhållandevis stor bild med ljudet hörbart i rummet. Jag är särskilt stolt över att hitta ett sätt att minska färgmättade i bilderna. Arbetena med den lutande tallen (mellan 6 och 17 minuter var) projiceras som en mindre bild och ljudet kan höras från två par hörlurar på två stolar. De bygger nästan helt på tal, dvs. mina samtal med tallen och har publicerats även som podd episoder. Se spellistan Talking to a Pine (HEL). I princip är båda arbetena exempel på vad jag sysslat med under år 2022, i Helsingfors. Jämfört med tidigare år och utställningar i Telegrafgalleriet består det nya i att sätta in bildvarianterna inom samma ram – en teknik som jag först använde i videoessäer – och också talet, förstår. Jag valde dessa två arbeten gjorda i den närbelägna Brunnsparken för att betona sambandet med Stora Räntan, även om det finns många andra arbeten som jag också skulle vilja visa, som arbetena gjorda i Stockholm eller på Örö förra våren och varför inte experimenten i Reykjavik. Det är i varje fall en lyx att kunna visa nånting på ett såhär enkelt sätt, när man betänker hur svårt det är att hitta galleritid i Helsingfors, där man ofta måste ansöka om det år i förväg. Så den årliga ‘tvångssemestern’ är på många sätt en riktig godbit.