Inga tallar i Accra

Accra, Ghanas huvudstad i Västafrika är nära ekvatorn och jag förväntade mig inte att hitta tallar här, brydde mig inte om att leta efter dem, inte ens i den botaniska trädgården på campus, men man kan ju aldrig veta. De skulle antagligen inte överleva bland den frodiga grönskan. De flesta tallar behöver kärva omständigheter för att dra nytta av sin tålighet. Eller kanske det är en myt som jag accepterat utan att granska.

Temat för konferensen som förde mig hit är “The Stories We Tell. Myths, Myth Making & Performance”, eller Historierna vi berättar, myter, myt-skapande och föreställningar (eller uppträdanden), som beskrivs på IFTR webbplatsens första sida och kommer senare att flyttas till arkivet ‘past conferences’. Den huvudsakliga orsaken till att jag återvänder (den här gången med stöd från Finska Kulturfonden) till dessa konferenser för teaterforskare – IFTR står för International Federation for Theatre Research eller den internationella sammanslutningen för teatervetenskap – är Performance-as-Research Working Group eller arbetsgruppen för uppträdandet som forskning (omöjligt att översätta egentligen). Som alltid hade vi en rad fina sessioner med utbyte av praktiker, kollektivt skapande och kritiska samtal. Att dokumentera bara mitt eget bidrag är i viss bemärkelse meningslöst, eftersom allting sker som grupparbete och blir något annat än planerat. Jag har trots allt gjort det, kanske delvis för att komma ihåg och dela materialet som upplöstes i ‘havet’ av gruppexperimenterande. Videomaterialet för mitt bidrag fanns på RC sidan Pine for PAR 2023 redan före konferensen. Under sessionen samlade jag in några berättelser om tallar från deltagarna och de, eller en ny editerad version av videon där de ingår, kommer att laddas upp på sidan i sinom tid.

Idag tog jag mig fram till fotgängarbron över motorvägen nära hotellet för att gå till Accra Mall, som jag besökte samma dag som jag anlände och senare kallade för min “Afrika upplevelse” (promenaden dit, inte köpcentret) och tänkte på hur absurt allting är. Eller snarare på ett slags förtätning av kontrasterna mellan olika världar idag. Under konferensveckan kämpade jag närmast med alltför mycket luftkonditionering i de gamla bussarna som transporterade oss från hotellet till campus och tillbaka och även bland byggnaderna där, eller med de djupa hålen i trottoarerna intill de grönskande gräsmattorna i detta ‘grind-samhälle’. Sådana små besvär verkade betydelselösa jämfört med den lilla inblick i vardagslivet jag fick igen idag. Idag vågade jag mig ut ur det svala och rena hotellet till fots, förbi taxibilarna som undrade vart jag var på väg till området kring bron över motorvägen med utspridda gatumarknader på båda sidor, kämpade med att ta mig över vägarna och steg slutligen in i det svala och rena köpcentret, som vid första anblicken kunde ha befunnit sig nästan var som helst. Uppdelningen av städerna i rena och svala konstgjorda utrymmen förbundna med bilar och enorma vägar å ena sidan, och en smutsig, bullrig, het och ibland trång ‘omgivning’ eller ett ‘var-mans-område’ eller snarare ‘ingen-mans-land’ mellan dem å andra sidan, blev uppenbar även i miniatyr. Då man åker bil genom alla dessa vidsträckta ‘ödemarker’ eller land av avfall, med eller utan mänskor, verkar de oviktiga och irrelevanta eller kanske till och med vackra som landskap. Det går antagligen att leva ett helt liv och ignorera dem. Om man är fotgängare som jag, kan man inte göra det. Och ifall man beaktar återverkningarna av den globala uppvärmingen, blir uppdelningen i konstgjort upprätthållna levnadsvärldar eller klimatbubblor förbundna med motorvägar och ‘resten’ av världen mellan dem alltmer skrämmande.

Vad har det här med tallar att göra? Kanske inte så mycket, även om jag kan tänka mig att det finns många ‘ödemarker’ där tallar kunde vara en del av lösningen för att upprätthålla dem drägligare för mänskor. Med risk för att tjänstgöra främst som kamouflage och landskap för dem som åker längs vägarna, förstås. Här i Accra borde det inte vara någon brist på träd att plantera på gator och vägar. Den rikliga växtlighet jag mötte i den så kallade botaniska trädgården, som kändes mera som en regnskog, och även mellan gräsmattorna på campus, skapade upplevelsen av att leva i en värld av jättelika krukväxter. Jag tänker på den lilla Euphorbian i Stockholm som överlevde min vanskötsel i Covid tider och den jättelika Euphorbian (se bilden) som jag mötte under en av våra PAR-sessioner…