En fura att fundera med

Det är inte så lätt att hitta en fura i Stockholm, i synnerhet inte en av typ martall, med låga böjda grenar. Jag tänkte mig en vacker gammal och förvriden tall som jag kunde kliva upp i eller sätta mig på, i famnen på den på något sätt. Men sådana tallar finns helt enkelt inte i innerstaden, i varje fall kunde jag inte hitta en enda. Alla furor jag såg var höga och resliga, med långa raka stammar. Några har visserligen grenar som hänger lågt så det var lätt att ta mina dagliga bilder av barr och bark, men inget att sitta på. Det finns överlag inte så mycket tallar i stan och i synnerhet inte i parkerna. Tallarna uppe på berget i Nobelparken utgör ett undantag. Men friluftsområden med naturskog har en hel del tallar så klart, som Norra Djurgården och Lill-Jansskogen som ligger mig närmast. Det är där tallen jag slutligen fastnade för växer, uppe på berget till höger om vägen mot Ugglevikskällan, från centrum sett. Jag valde furan som min samtalspartner för att den är stor och vacker, och har en lämplig sten att sitta på alldeles intill. Jag lade märke till den redan för några dagar sedan då det fanns mycket snö, men kunde besöka den och inleda konversationen först idag. Min avsikt är att besöka furan flera gånger och försöka banda in mina funderingar tillsammans med den. Jag talar engelska med tallen, vilket är smått absurt, men jag hoppas kunna göra några avsnitt till den trespråkiga podden Talar med träd som inte har ett enda avsnitt på engelska ännu. Vårt nästa samtal blir visserligen inte förrän i slutet på mars…