Skriva eller tala – samtal i maj

Förutom det korta uppehållet för första maj – Brunnsparken är en av de centrala platserna för Valborgkarnevalen – har jag besökt furan regelbundet från slutet av april till den tolfte maj. Jag har spelat in ett samtal med den lutande tallen på morsdagen och även gjort en liten video av det, se här, och dessutom en episod på engelska i podden Talar med träd eller då Talking with Trees, här. Det huvudsakliga ämnet för samtalet är en klassisk text av Eliot Weinberger, “Camera People”, som handlar om etnografisk film och sannings- eller verklighetsidealet. Utskriften av texten finns med intill videon, så det är ingen vits att upprepa diskussionen här. Jag vill hellre säga några ord om skillnaden mellan att skriva och att tala till ett träd, med anledning av en text, “Writing with Trees”, (Att skriva med träd) som nu har publicerats i konferenspublikationen för CARPA 7, see här, Där använder jag ett av de första brev jag skrev till träd (dock inte en tall) som exempel då jag diskuterar vad det innebär att skriva till träd. I år har jag emellertid valt att tala till några furor istället för att skriva till dem. Det är förhållandevis lätt att sitta ner och tala, spela in talet och lägga till det som ljud på videon, jämfört med mitt tidigare sätt att skriva ett brev för hand, sedan skriva ut det, läsa upp det och spela in det, editera det och lägga till det som en berättarröst på videon. Till skillnad från en skriven, uppläst och bandad berättarröst är talet 100% synkroniserat med bilden eftersom jag säger “now I start” (nu börjar jag) intill kameran när jag startar inspelningen, så att även kameran registrerar meningen, och bild och ljud kan synkroniseras senare, och “now I stop” (nu slutar jag) när jag återvänder till kameran efteråt. De här “signalerna” är inte med på videon och inte heller i utskriften, de tjänstgör som tekniska hjälpmedel. Talet är givetvis grövre än en text, som läses och spelas in, och också mer lik en performance i realtid. Att tala högt, att improvisera i stunden producerar andra tankar eller i alla fall en annan stil än ett så kallat automatiskt skrivande, antar jag. Och att tilltala tallen med ett brev lockar fram en mer formell ton än att tilltala trädet muntligt. Och i ett impromptu tal ingår tvekande, pauser, rättelser och kanske störningar, som det oväsen som vinden ger upphov till. Att tala är emellertid mycket enklare, i synnerhet när jag talar engelska, vilket en app kan känna igen och skriva ut. Kanske något ändå går förlorat och jag borde pröva på att skriva igen för att utforska skillnaderna vidare. I den publicerade texten antyder jag att det att man skriver ett brev till ett träd medan man sitter vid trädet förändrar ens relation inte bara till trädet utan också till skrivandet.